Det var arbetet i det nya moderna inrikesministeriet, som grundades den 1 april 1892, som började göra det gamla kungariket Siam till en nation. Så sent som i mars 1892 hade Chaophraya Rattanabodin (Bunrot Kanlayanamit) เจ้าพระยารัตนบดินทร์ (บุณรอด กัลยาณมิตร) (1825-23 april 1898) utsetts att fortsätta som minister enbart för de norra provinserna, intill läget tillät ett överförande av de södra och västra provinserna till honom från Kalahom.

(Chaophraya Rattanabodin)

Chaophraya Rattanabodin blev plötsligt sjuk och var tvungen att ersättas. Det var då som kung Chulalongkorn utsåg sin halvbror Damrong till den lediga posten som inrikesminister. Det visade sig snart att kungen gjort ett mycket lyckat val. Damrong satte igång sitt arbete på ett ytterst beslutsamt sätt, vilket måste ha gjort hans underlydande vettskrämda och många sökte sig snart till andra befattningar.

(Prins Damrong Rajanubhap med kamera)

Damrong reste runt i de norra provinserna och studerade alternativa metoder för administrationen. Han drog sedan igång ett program som innebar centralisering och omfattande reformer. Dessa reformer trädde i kraft 1894 och de södra och västra provinserna överfördes till honom från Kalahom.

I vad som döptes till thesaphiban-systemet (thesa-phiban) เทศาภิบาล, som introducerades vid Nakhon Ratchasima (Khorat) 1893, började prins Damrong avskaffa det gamla systemet för hur riket var uppdelat. Han samlade ett antal provinser till en enskild administrativ enhet, som kallades monthon มณฑล eller ”cirkel." En monthon kontrollerades av en kommissionär, på ett sätt som liknade det kungliga kommissionärskap som tidigare etablerats i Chiang Mai, i nordöst och på Phuket.

Innan thesaphiban-systemet infördes hade riket bestått av delvis oberoende och självständiga mueanger. Guvernörsposterna i riket hade ärvts av lokala familjer och de försörjde sig genom skatteindrivning. Denna uppgift tilldelades nu i stället ämbetsmän tillsatta av regeringen och guvernörerna ärvde inte längre sina poster.

Skatteindrivare kunde man bli genom att lämna anbud på uppdraget att få driva in en specifik summa skatter på exempelvis opium, alkohol, spel och lotterier i ett bestämt område. Allt som drevs in utöver den specificerade summan blev indrivarens personliga profit. Detta innebar att många av dessa skatteindrivare, som ofta var etniska kineser, med tiden blev mycket förmögna.

Guvernörerna som utsågs av regimen fick nu i stället lön för uppdraget och mueangerna började utvecklas till provinser. Det thailändska ordet för provins, changwat จังหวัด, började användas för första gången 1907 för monthon Pattani och 1916 var termen allmänt använd.

Över monthon Phuket blev en man vid namn Khaw Sim Bee na Ranong (Kho Sim Bi na Ranong) คอซิมบี๊ ณ ระนอง (8 april 1857-1916) kommissionär. Han fick titeln Phraya Ratsadanupradit Mahitsaraphakdi พระยารัษฎานุประดิษฐมหิศรภักดี och var kommissionär ända fram till sin död.

(Khaw Sim Bee na Ranong)

Kommissionärerna, som fick makt att gå emot provinsguvernörerna, började i princip omgående att ta kontroll över de lokala skatteintäkterna och utgifterna och slå ner på korruption och orättvisor i rättsväsendet. En del gamla ämbetsmän fick gå i pension, medan andra integrerades i det nya systemet.

Alla ämbetsmän uppmuntrades att skicka sina söner till skolor i Bangkok så att de eventuellt kunde fortsätta i sina familjers gamla yrke, men då i andra provinser. Inom något årtionde dominerade unga välutbildade ämbetsmän den provinsiella administrationen. Denna snabba centralisering fördubblade statsinkomsterna på några få år. Nya moderna lagar infördes som gav den enskilde individen större trygghet, vilket tidigare inte varit fallet på landsbygden.

Kung Chulalongkorns administrativa system för landets styre blev grunden för det styre som gäller i dag. Med mindre förändringar ser det i dag ut på nästan samma sätt. Det moderna Thailands 77 provinser styrs av guvernörer, som utses av och lyder under inrikesministeriet. Lägg märke till att Thailand länge hade 76 provinser och provins nummer 77 kom till så sent som mars 2011. Detta kan du läsa mer om längre fram.

Provinserna är i dag indelade i omkring 800 distrikt, amphoe อำเภอ. Tidigare fanns det också 81 mindre distrikt, king amphoe กิ่งอำเภอ, men de upphöjdes alla till amphoe 2007. Bangkok, som inte räknas som en provins, har 50 distrikt som kallas för khet เขต, även om de ibland felaktigt anges som amphoe. Så hette de nämligen före en administrativ reform 1972. Amphoecheferna, Nai Amphoe นายอำเภอ, utsågs också av inrikesministeriet, men var ansvariga inför guvernören. De mindre distrikten leddes av en ämbetsman kallad Hua Na King Amphoe หัวหน้ากิ่งอำเภอ.

Distrikten blev i sin tur indelade i kommuner, eller tambon ตำบล, som är drygt 7 0000 till antalet, förutom Bangkoks 154 khwaeng แขวง som tillhörde samma administrativa nivå. Varje kommun utgörs till sist av byar, eller mu ban หมู่บ้าน, med några hundra invånare vardera. I dag finns det omkring 70 000 byar i Thailand. De flesta av ovanstående statistiska uppgifter är hämtade från National Statistical Office (Samnak Ngan Sathiti Haeng Chat) สำนักงานสถิติแห่งชาติ 2000.

Byarna valde sin bychef eller byförman, phuyai ban ผู้ใหญ่บ้าน, och dessa valde i princip sedan bland sig själva en kommunchef som kallades kamnan กำนัน. Under Chulalongkorn gav regeringen för första gången officiell status till byhövdingarna och gjorde dem ansvariga för en rad uppgifter.

Den typ av regim som Chulalongkorn inrättade kan dock inte jämföras med dagens regeringsmodell med en premiärminister. Regeringen var mer ett kungligt råd, som inte inskränkte kungens absoluta monarki, men regimen banade dock väg för den konstitutionella reform som senare skulle bli verklighet.

Med tiden tog Damrong också över ärenden från andra ministerier, som formellt hade tilldelats andra ministrar. Damrongs bildande av ett provinsskattekontor, som skulle samla in skatter i provinserna, skulle egentligen ha sorterat under finansministeriet. Ett ganska stort antal departement överfördes till inrikesministeriet under delar av denna period. Man litade helt enkelt på att Damrong snabbt kunde få dem att fungera effektivt. Damrong hade också en viktig roll i införandet av en modern utbildning och reglerade också det buddhistiska klosterlivet i provinserna.

Han var outtröttlig, skärpt och effektiv med ett administrativt snille som ingen kunde mäta sig med i hans generation. Damrongs arbete underlättades av att han fått fria händer av sin halvbror kungen och att alla de andra ministrarna fick konkurrera med honom då det gällde ekonomiska anslag och uppmärksamhet.